Tufft nu

Alla säger att det blir lättare, när undrar jag då!
Nu är livet helt jävla hopplöst, jag älskar verkligen våren och sommaren men nu orkar jag inget alls.
Jag är ledsen i mitt hjärta, så ledsen.
Jag saknar så mycket så det känns som jag ska gå i tusen bitar.
Varför blev det så här, vi som hade det så bra.
Ibland är jag så fruktansvärt arg och besviken på honom för att han lämnade mig. Jag vet att hade han fått/kunnat välja hade han aldrig gjort så mot mig men det hjälper ju inte så himla mycket när jag står ensam kvar.
Samtidigt är jag tacksam för åren vi fått och barnen han gav mig.
Varje dag vaknar jag och önskar att det inte är så, att allt bara är en hemsk, hemsk mardröm. Men varje dag tvingas jag möta sanningen och jag hatar den, jag förbannar den.
Varje dag hoppas jag att det ska bli lite lättare, lite ljusare. Vissa dagar är det så men nu är jag i ett svart hål, snurrar runt, runt och vet inte om jag ska åka djupare ner eller om jag kommer att komma upp lite starkare än innan.
Den som lever får se. Just nu är mina mål för dagen att komma upp, ta hand om barn och hund och hoppas jag kan göra det hyfsat bra.