Ensamhet

Ibland kommer den och slår mig rätt i ansiktet, helt utan förvarning.
Den stora ensamheten.
När jag minst av allt anar det, kommer den, smygande kryper den in under skinnet på mig.
Där bankar och slår den mig, hej, hallå, trodde du jag glömt bort dig verkar den säga.
Men jag har inte glömt, jag vet, den finns där alltid. Ibland tänker jag bara lite mindre på den.
Han finns för alltid med mig, hur ska jag någonsin kunna glömma.
Han finns i våra barn, i hans barn, i mig, i huset, han finns överallt.
För det är jag glad, för jag vill inte glömma.
Minnerna får ett annat skimmer och jag vet att jag väljer att minnas det bra.
Och varför inte, det som inte var bra var inte så mycket och heller så viktigt.
I slutet fick jag så mycket beundran av honom, att jag orkade, att jag var hos honom, med honom.
Det är inget att beundra, jag var självisk, det var för min skull, för vår skull, för hans skull.
Jag ville, jag var tvungen, det fick mig att må bra.
Att vara med honom, att prata, att kramas, att bara vara i hans närhet.
Det var min livlina.
Nu har jag minnerna och med dom saknaden.
Saknaden av oss, av vår kärlek, av vårt liv.
Ibland kan jag känna hans närhet, att han står bakom mig med händerna på mina axlar som förr.
Om jag då blundar kan jag luta mig bakåt och vila mitt huvud mot hans mage.
Och så pratar vi i tankarna en stund innan han måste gå.
Varje dag saknar jag min bästa vän.
Det gör inte ont varje dag längre men jag saknar och kommer alltid att sakna.
Tills vi möts igen.......

Älskar Dig!