Imorse vaknade lilla M med feber. Stackars lilla gumman, hon skulle på biokalas idag men det får hoppas över. Hon är så ledsen över det! Dom skulle se Trassel, så jag lär få ta med henne och se den en annan dag. Kanske på sportlovet.
Jag följer en blogg, Linda en småbarnsmamma med cancer. Igår skulle hon skulle hon skriva om nåt hon ångrar.
Jag har funderat en del på det där att ångra sig. Klart man gör dumma saker, eller inte gör, säger rätt i tillfället och efter kommer på allt bra man skulle sagt och gjort. Men då är ju ögonblicket förbi och det tar ju egentligen bara massa energi.
Fast på det stora hela tror jag att allt händer av en anledning. Man kanske inte ser och förstår när det händer men det finns en mening med det Och ur allt elände kommer nåt gott.
Jag kan bara se till mig själv, allt skit som hände mig innan jag träffade min man. Mitt liv som inte alls var vad jag önskade att det skulle vara. Ett av/på förhållande som bara var destruktivt och ledde till att jag gång på gång blev sårad. Missfall i sjunde månaden, mormor, farmor och morfar dog allt inom loppet av ett halvår.
Men alla dessa händelser ledde fram till att jag träffade den bästa människan jag någonsin mött. Att jag fick tio fantastiskt bra år, två gemensamma barn och tre bonusbarn och faktiskt även bonusbarnbarn. Hur många trettisjuåringar kan skryta med att ha fyra barnbarn. ;)
Jag och min man pratade om livet ibland och jag sa till honom att om det var det som krävdes för att vi skulle träffas skulle jag inte tveka att göra om allt igen. Bara för att få var med honom, det var i slutändan värt allt elände med det resultatet.
Det ända som är att vi hade velat ha mer tid. Men vi har bestämt att vi sak träffas igen, i ett annat liv och då, då ska vi ha många, långa fina år tillsammans.
Men först ska jag leva här och nu. Se alla våra barn växa upp och njuta av dagarna jag får med dom!
Tills vi möts igen ska jag älska honom för alltid och evigt! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar