4 månader av tomhet och saknad

Idag är det fyra månader sen min man lämnade oss. Det känns så konstigt att tänka att han är borta. På ett sätt är han inte borta för jag känner hans närvaro starkt och han finns ju för alltid i mitt hjärta.
Har inte gjort många knop idag. Barnen var ute och skottade vår uppfart och lekte i trädgården. De byggde rymdskepp, fantasin är det inget fel på.
Vid halv sju gav jag och lilldottern ut, vi var tvungna att handla mjölk. Så idag tog vi en sväng förbi McDonalds eftersom jag inte orkade laga mat. Det har blivit en del skräpmat på sistone men bättre det än ingen mat alls.
Igår hände inte så mycket heller faktiskt, jag totalt apatisk, tur att barnen leker så bra själva. Dom är så oerhört duktiga i allt detta elände, ibland önskar jag att jag var mer som dom.
Jag skev ner vad som hände den där dagen för fyra månader sen ungefär en månad senare. Jag tänkte visa vad jag skrev här.

Som jag kommer ihåg det en månad och en vecka senare.
Vid fyra tiden på morgonen vaknade jag av att Mannen rosslade och var orolig. Sköterskorna kom in och gav honom slemlösande i benet. Jag la mig igen för att vila men det gick inte så jag gick upp. Jag satt vid min älskades sida, höll honom i handen, höll om honom och pratade med honom.
Nattpersonalen gick av sitt pass och dagpersonalen kom.
Läkaren kom in och skulle göra ett syresättningsprov i fingret. Det visade inget. Jag sa att hon kunde ju ta det andra i stället men hon sa att jag ser på fingrarna och naglarna att det inte kommer att visa nåt. Det var först då jag förstod att nu kommer det att hända min bästa vän och älskade kommer att lämna mig. Innan hade jag helt förträngt det. Klart han skulle klara detta. Jag menar, jag visste ju att han skulle dö, men inte nu, inte nu..
Sköterskan kom in med en kopp kaffe och en smörgås som jag pillade i mig fast det kändes som hela magen skulle vändas ut och in. Sköterskan var titt som tätt inne hos oss för att kolla av läget. Hon sa till mig att om något ändras eller om hans andning ändras så skulle jag ringa på henne. Hon skulle då släppa allt för att komma till oss.
Jag var tvungen att gå på toaletten. Sa till min älskad att nu måste jag bara gå och kissa, det går fort och jag är snart tillbaka.
När jag kom ut igen hörde jag att han andades annorlunda, lugnt och stilla. Jag ringde på knappen och kramade om honom och talade om för honom hur mycket jag älskar honom, hur mycket hans barn älskar honom. Och tackade honom för allt det underbara tid jag fått med honom, att han är mitt allt och jag ska alltid älska honom. Att han inte får glömma att vi i vårt nästa liv ska träffas i sandlådan. Han ska dra mig i mina flätor och jag ska kasta sand på honom. Där ska vårt ”andra” liv börja, det som vi ska leva ihop i många långa år. Sen sa jag till honom att det var okej, han får lämna mig nu, jag älskar dig för alltid och evigt. Så slutade han bara att andas och allt var över. Det blev så fruktansvärt oerhört tomt, så tomt.
Jag kramade och klappade på honom länge innan jag till sist kunde lämna rummet för att låta personalen göra iordning honom. Jag bestämde att han skulle ha sina joggingbyxor, min gamla t-shirt, den randiga collegetröjan och de gröna strumporna jag stickat till honom. Kläder han trivdes i och gillade.
Sen ringde jag hans Son som hade våra små barn. De kom upp, ny, annan smärta. Barnen som förlorat sin älskade pappa alldeles för tidigt.
Jag och Mannens Son ringde runt till de närmsta. Mannens Äldsta Dotter och Barnbarn kom upp.
Vi gick in för att säga farväl till Den Bästa. Sån smärta kan den finnas…
Sen satt vi länge i samtalsrummet och pratade. Till sist kände vi att det var klart så efter ett sista farväl åkte vi hem. Att jag överhuvudtaget kom hem med barnen är ett under. Jag tog småvägar och körade inte mer än 50 km. Satt och koncentrerade mig på och bara tänkte Bilkörning.
Så var vi hemma och det var så tomt, så jävla tomt. Han är inte hemma, inte på sjukhuset jag kommer inte få träffa honom igen. Inte möta hans blick tvärs över ett rum och bara veta. Att utbyta leenden som ingen annan förstår. Att få en kram i förbifarten. Allt det som gjorde vårt liv och vår kärlek så speciell.

Jag ska älska dig för alltid och evigt! RIP min älskade <3

Fortfarande strömmar mina tårar ner för kinderna när jag läser vad jag skrev. Saknaden är så oerhört stor. Min ända tröst i allt elände är att jag gjorde allt som stod i min makt att göra. Jag tillbringade så mycket tid jag kunde med honom. Och han fick avsluta sin tid här som han ville, han hade inte ont, han somnade in lugnt och stilla och jag var vid hans sida. Inte för att det gör mindre ont eller att det kommer mindre tårar, saknaden finns. Men jag kan ha ett inre lugn i att jag inte kunde gjort mer än det jag gjorde.

Jag skulle önska att alla fick avsluta sina liv så lugnt tillsammans med sin älskade.