Samtal med tårar

Idag har jag haft två jobbiga men bra samtal.
Ett med en diakon och det andra med kuratorn från avdelningen där min man tillbringade sin sista tid.

Båda samtalen handlade mycket om sorg och hur olika sorg är.

Jag sörjer mycket, jag sörjer varje dag.
Jag sörjer det liv vi hade.
Jag sörjer det liv vi ville ha.
Jag sörjer att inte få älska och vara älskad var dag.
Jag sörjer att han inte får se sina barn växa upp.
Jag sörjer att barnen pappa inte finns kvar för dom.
Jag sörjer så mycket mer....
Men jag är också tacksam för:
Vi fick tio fantastiska år
Jag fick älska honom
Han älskade mig
Han älskade sina barn
Hans barn älskar honom
Hans närvaro i stunden
Hans förmåga att se mig
Hans underbara raka sätt
Hans tokroliga humor
Och så mycket mer....

"Hade du inte älskat honom så mycket hade du inte sörjt så djupt. Det är priset  du får betala för din kärlek."
Så sa diakonen till mig och vad sant det är.
Jag måste låta mig få sörja för det är en stor förlust.
Jag måste låta det ta den tid det tar för mig.
Förr hade man ett sorgeår. För att man i lugn och ro skulle få bearbeta det nya ensamma livet. Minnas dagarna man haft, speciella tider på året. Få lov att sörja och få tid att sörja.
Det känns som jag kommer behöva minst ett år.
Jul, nyår, födelsedagar, påsk, midsommar, förlovningsdag, bröllopsdag,  alla våra speciella dagar.
Det kommer säkert ta ett år eller två men det är mitt liv och min tid att spendera som jag vill och det tänker jag göra.
Minnas och vårda ömt på ett speciellt ställe i hjärtat, dit bara inbjudna är välkomna att vara med och minnas. För minnena är så sköra att inte vem som helst får vara med, ingen ska min bild få förstöra.