Lamslagen

Ja, vad ska man säga. Jag känner mig som sagt lite lamslagen och omtöcknad. Det är så konstigt och märkligt, ett riktigt bakslag skulle man nog kunna kalla det. Om jag inte varit tvungen att ge barnen mat hade jag garanterat sovit dygnet runt, inte ätit nåt och förhoppningsvis somnat in, lugnt och stilla. Inget roligt att erkänna men så är det. Jag har full förståelse för att gamla människor som levt ett bra liv ihop dör nära inpå varandra. För det är nåt som fattas en, nåt som gått sönder. Och då är det ganska skönt att bara få slumra sig bort.
Nu vet jag att detta kommer att gå över det har det gjort för så det är ingen fara på taket.
Igår blev jag igångsparkad av min äldsta dotra som ville ha taco till middag. Så vi tog bilen till affären och shoppade lite som behövdes kompletteras. Sen fick vi tagit tag i disken som hade byggt nåt konstigt monument i diskhon, fattar inte hur det går till. ;)
Middagen intogs sen i köket under fångarna på fortet. Mysigt!
Idag har jag och minstingen städat i hennes rum. Det var som en krigszon där inne, jag kunde inte gå fram till garderoberna utan att trampa på en mina (leksak). Nu är det rent fin och snyggt allt ligger precis där det ska vara. Så nu är det "bara" resten av huset kvar. Eftersom jag håller på att möblera om och omorganisera vill det inte säga lite. Men en dag i taget, ett steg i taget så ska jag nog ro detta skeppet i land.
På tisdag ska jag och A till viktväktarna, usch och fy! Jag bävar för att ställa mig på vågen, vet ju att jag gått upp minst trettio, kanske fyrtio kilo sen min man blev sjuk. Det är inte klokt! Ska i alla fall bli spännande att se vad de har att erbjuda.
Imorgon är det första skoldagen på väldigt länge, så barnen hade lite svårt att somna. Får väl se om jag har samma problem.