När min man dog, dog han i tron att allt var löst och att jag inte skulle behöva bekymra mig för framtiden. Som det ser ut nu är jag glad att han inte vet vad jag går igenom för det hade krossat hans hjärta. Samtidigt önskar jag ändå att han kunnat vara här och hjälpa mig igenom detta och gärna skälla lite på ......
Nu kommer han ju tyvärr inte tillbaka så jag får försöka härda ut.
Just nu känner jag mig lite som en struts, det är bara att stoppa huvudet i sanden och gömma sig tills faran är över.
Eller tänk om jag kunde haft en god fe som kom och trollade lite, så allt var klart.
Eller om någon trevlig person kom och bjöd ut mig på middag med mycket trevligt prat och många goda skratt.
Ja, ja det är fortfarande deppigt inte någon ändring på det.
Vad jag saknar alla goa kramar som jag fick förr fick varje dag. Jag får ju klart kramar av barnen men jag saknar dom från den som valt mig, som varje dag valde mig.
Nä nu ska jag gå och gömma mig under ett gammalt täcke.........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar